 Fler krönikor
OBS! Det som skrivs i krönikorna behöver ej spegla Friska Viljor FC:s syn, utan det är krönikörens egna ord och uppfattningar!
Vännen!
Av Peter Granholm
Jag har nu satt mig ner för att skriva en krönika. Vad ska den handla om? Vad som krävs av oss för att göra en bra säsong i Superettan? Internationella kvinnodagen? Nyförvärven? Eller hur det är att bedriva elitfotboll i norra delarna av Sverige?
Nä, krönika betyder historisk framställning i tidsföljd och min handlar om en god vän till mig. Texten avslöjar nog vem det är.
När jag var några år yngre, i 6-7 årsåldern träffades vi för första gången. Han kom till fotbollsträningen på en hockeyrink och såg inte mycket ut för världen. Kort och lika tunn som ett av de blonda hårstråna som krullade sig på hans huvud. Han tränade den veckan (på den tiden innebar en veckas träning två pass) och det var match på helgen.
Vår tränare på den tiden hette Eigel Bygdel och är en man som jag än i dag, efter att ha haft ett antal tränare, fortfarande blir imponerad av. Han hade ingen visselpipa utan väntade tålmodigt på oss småkillar medan vi lekte klart. Efterhand lärde vi oss att när Eigel sa till, då skulle alla lyssna och vara tysta. Träningarna bestod av mycket lek och teknikträning och vi utvecklades mycket under hans ledning. Vi spelade med två tillslag på träningarna med bättre resultat än vad vi gör idag!!
Nåväl, för att återgå till liraren jag träffade för 20 år sedan. Det var match på helgen och Eigel frågade oss spelare i laget om vi tyckte att han som bara tränat två gånger skulle få vara med. Det fick han. Eigel låt honom spela forward och det gick ganska bra för honom, SEX mål den första matchen. Inte gick det sämre matchen därpå: SEX mål till och en målskytt var född!
Vi spelade tillsammans i Söröje till och med pojkar 14 och ”lillkrull” gjorde otroligt många otroliga mål. Vi bytte klubb till Stockvik inför P15 och det gick bra för honom även där. Vi vann allt det året, serien och avancemang till pojkallsvenskan, norrländska pojkmästerskapen som spelades på Domsjös grusplan, Coca-cola cup DM. Ett av alla de mål som jag sett honom, Doppsko, utföra och som fastnat på min näthinna är i DM-finalen mot Timrå. Vi vann på straffar och gissa vem som slog den avgörande och vart den satt? Just det. Det var han. Höger kryss.
Våra vägar skildes åt, jag spelade i Matfors, Söröje och Selånger. Han i Essvik, Stockvik och Östersund. Men så slumpade det sig att vi åter representerar samma klubb igen. Den har gången är det Friska Viljor FC vi båda har som klubbadress och det har väl gått hyfsat för honom även här…
Det som jag tänker på när jag ser honom spela är att han alltid varit likadan. Måltjuv. Petar in bollar från möjliga och omöjliga vinklar. Han har en förmåga som han på grund av sin kroppsbyggnad tvingats utveckla, nämligen den att aldrig hamna i en hård närkamp eller att bli fult kapad. Denna kroppsbyggnad har lett till en hel del spekulationer under vårt genensamma fotbollsäventyr. När vi gick över till att spela 11-mannafotboll hördes det från föräldrahåll och övriga som på den tiden visste vem han var: Det där funkar bra i 7-manna, men han kommer att komma bort helt när det nu blir 11-mannaspel. JOVISST! När våra vågar splittrades och det var dags för seniorfotboll hördes på nytt de skeptiska förståsigpåarna. Han är för vek, han håller inte för seniorfotboll osv. Han vann skytteligan i div. 4. När han senare provade lyckan högre upp i seriesystemen blev det samma visa igen. Han är för tunn, bla bla bla. Facit: Skyttekung i div. 2 Norrland tre år på rad.
Jag tillhör den lilla skara som aldrig tvivlat på, ja om du inte förstått det än, Daniel Johanssons förmåga. Jag är övertygad om att han skulle ha lyckats bra i Malmö eller någon annan allsvensk klubb, men samtidigt överlycklig att han stannade kvar så att vi får göra vår 14:e säsong tillsammans.
|
